Christina och religion

Magnus Nyman

Den mångfald av åsikter och (o)ordningar som präglade kyrkan vid tiden för reformationen, liksom den initiala förvirringen och osäkerheten rörande hur man skulle bemöta reformatorerna, hade under 1600-talet ersatts av enhet och självsäkerhet. Kyrkan framträdde förnyad, reformerad och segerviss. Stora utbildningssatsningar genomfördes. Moderna kyrkor byggdes, ny musik komponerades, en helt ny kyrkkonst framträdde. Kyrkan såg ”modern” ut. Ordensväsendet växte, nya ordnar grundades. Inte minst Jesu Sällskap, jesuiterna, fyllde viktiga funktioner inom mission och utbildning. Världen utanför västerlandet fick en växande katolsk befolkning. År 1650 var det därtill nästan omöjligt att hitta ett stift som inte förnyats enligt reformdekreten från konciliet i Trento. Vinden blåste nu i katolsk riktning.

Efter freden i Westfalen 1648 fanns också hopp om en fredligare framtid för protestanter och katoliker, även om kriget förött stora delar av Tyskland. Den konfessionella fiendskapen kvarstod. I Sverige var det från 1617 belagt med dödsstraff för en undersåte att bli katolik.

Den katolska tron fanns även inom familjen Vasa, Sigismund (krönt i Uppsala 1594, död 1632) var kusin med Christinas pappa Gustav II Adolf (båda avled samma år). När Christina, född 1626, abdikerade i Uppsala 1654, var sysslingen Johan Kasimir kung i Polen. Kusinen Charitas (+ 1629) — dotter till Cecilia Vasa — var nunna i Tyskland. Christina hade säkert också hört om Johan III:s närmanden till katolsk tro och om hur han hade inbjudit jesuiterna att upprätta en skola på Riddarholmen i Stockholm. Några år före Christinas konversion hade den svenske ambassadören i Portugal Lars Skytte blivit katolik och anslutit sig till franciskanorden. Flera av de lärde vid Christinas hov var (i vart fall nominella) katoliker, en sådan var René Descartes. På hennes inbjudan kom (incognito) också jesuiter till hovet. Hon hade alltså katoliker i släkten, bland bekanta och runt omkring sig vid hovet.

Christina var intresserad av sanningsfrågor. Likaså månade hon om frihet från tvång och trångsynthet och var en fiende av långa predikningar, något hon i första hand tycks ha förknippat med lutherdomen.

Att ställa frågan om personlig övertygelse på modernt vis blir lätt missvisande, för flertalet tidig-moderna människor ingick religion, politik, etik, kultur et cetera i en och samma ”berättelse”, de gick svårligen att separera. Det är inte alltid meningsfullt att fokusera på individens ”privata” åsikter, detta sagt så tycks Christina med åren ha kommit att omfatta tron inte bara som en självklar del av livet, utan på ett mer reflekterat, om än inte alltid teologiskt korrekt sätt.

Om man ska generalisera så tycks för drottningen det katolska ha stått för den stora världen, för kultur, bildning och framsteg, det lutherska för det mer isolerade, lokala och inskränkta.

 

Litteraturförteckning

Garstein, Oskar. Rome and the Counter Reformation in Scandinavia. The Age of Gustavus Adolphus and Queen Christina of Sweden 1622-1656. Studies in the History of Christian Thought, edited by Heiko A. Oberman. Leiden: E.J. Brill, 1993.

Heiding, Fredrik och Magnus Nyman, red. Doften av rykande vekar. Reformationen ur folkets perspektiv. Skellefteå: Artos, 2016.

Nordström, Johan. “Cartesius och drottning Kristinas omvändelse.” Lychnos (1941).

Nyman, Magnus. Förlorarnas historia. Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina. 2:a upplagan. Stockholm: Veritas, 2002.

Nyman, Magnus. “Förlorarnas historia.” Lychnos (1994).

Nyman, Magnus. Lars Skytte: Diplomat, franciskan, humanist. Kyrkohistorisk årsskrift (1982).

Rosa, Susan. “Drottning Kristinas konversion: en omvärdering.” Signum 4 (1989).