Christina och politiken i Sverige

Joakim Scherp

Som kungadotter föddes Christina in i en politisk värld, och historikerna är eniga om att hon förblev en politisk varelse under hela sitt liv. Det var förstås inte givet att det skulle vara så när hon föddes: hade hon fått en bror hade hennes lott snarare blivit att tjäna som äktenskapligt bindemedel i storpolitiskt alliansskapande än att vara aktör på denna arena.

I Axel Oxenstierna fick hon också bästa tänkbara läromästare i politik – från 13 års ålder undervisade kanslern henne 3-4 timmar varje dag i politik och angränsande ämnen. Elev och lärare var omvittnat nöjda med varandra, Oxenstierna var frikostig med sina lovord om henne inför förmyndarregeringen och riksrådet. Även om Christina stod på god fot med kanslern, hade hon också starka band till en rådsfraktion som tillhörde Oxenstiernas motståndare: “pfalzarna”; hon spenderade sina lyckligaste barndomsår på Stegeborgs slott hos sin faster Katarina, dennes make Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och sin kusin Carl Gustaf. Än så länge ledde Oxenstierna och hans allierade riket – den framgångsrika krigsföringen på 1640-talet som utmynnade i segerfrederna i Brömsebro 1645 och Osnabrück 1648 var huvudsakligen ett resultat av att förmyndarregeringens politik fullföljdes under Christinas första regeringsår.

Sedan Christina tillträtt tronen 1644 började hon efter hand att manövrera för att skapa sig en starkare ställning för sig själv. Hon knöt an till talangfulla män bland Oxenstiernornas motståndare, bland annat Johan Adler Salvius och Bengt Skytte. Nyadlingar var ett annat instrument som hon använde för att upphöja och skapa politiska allierade. Christina var inte på något sätt anti-aristokratisk – även om hon slog vakt om kungamaktens ställning. Hon gav adeln mycket förmånliga privilegier vid sitt trontillträde. Aristokraterna hade under några decennier kraftigt stärkt sin ställning: förbättrade privilegier, politiskt inflytande genom riksrådet och stora jorddonationer gav adeln större makt än någonsin tidigare. Medan högadeln berikat sig genom krigen hade de ofrälse i allmänhet och bönderna i synnerhet lidit svårt av krigsårens pålagor. Under Christinas kröningsriksdag 1650 exploderade missnöjet, och de ofrälse krävde reduktion av adelsgods och försämrade privilegier. Så framfusiga krav hade dock aldrig rests om inte Christina uppmuntrat dem att artikulera sitt missnöje.

Christinas skäl för att uppmuntra de ofrälse var att hon vill skrämma adeln till eftergifter. Det hon önskade var att hennes kusin skulle utses till arvfurste, alltså tronföljare vars (manliga) avkomma hade arvsrätt till tronen. Hon fick som hon ville, och när de ofrälse fyllt sitt syfte avfärdades deras viktigaste krav, medan några mindre centrala uppfylldes. På kort sikt var detta ett nederlag, men på lång sikt innebar 1650 års riksdag att de ofrälse hade formulerat ett anti-aristokratiskt program som de var trogna de följande 30 åren. Dessutom utgjorde ständermötet ett första stapplande steg mot riksdagens emancipation, då programmet härrörde från ständerna själva och inte från den dominanta kungamakten.

Ett paradoxalt inslag i Christinas regentgärning var att hon i stor utsträckning använde sitt politiska handlag för att kunna bli fri från tronen – redan 1651 uttryckte hon sin ambition att abdikera. Christina sökte en starkare autonomi än vad rollen som kvinnlig regent av Sverige kunde erbjuda, med dess krav på äktenskap och trohet mot den lutheranska läran. Samtidigt bör det påpekas att hennes aktioner även dikterades av omsorg om dynastins fortlevnad och kungamaktens höghet. När Carl Gustaf tillträdde tronen var därför hans ställning stark. Som arvfurste agerade han också lojalt och avslöjade en komplott (“Messeniernas sammansvärjning”) som syftade att avsätta Christina till förmån för honom själv. Rättegången mot de sammansvurna blev summarisk och domarna hårda. Christina tog tillfället i akt att oskadliggöra några av de mest radikala ofrälse ledarna från riksdagen 1650. Christina kom så småningom åter att anknyta till Oxenstierna och hans krets, bland annat för att underlätta den planerade abdikationen. Hon var dock även fortsatt den dominerande politikern i riket, och när hennes gunstling Magnus Gabriel De La Gardie började visa sig för påstridig avpolletterades han utan vidare.

Avtalet om Christinas underhåll och ställning efter tronavsägelsen 1654 (den så kallade abdikationsrecessen) var på många sätt förmånligt. Förutom att hennes underhållsländer var tämligen omfattande (inkomster från bland annat Norrköping, Gotland och Öland) lyckades hon slingra sig från löften om att hålla sig till den lutheranska läran. Som kunglighet utan rike fick hon på detta sätt större frihet än vad hon haft som regerande drottning. Mycket lite tyder på att själva härskandet var vad hon ville undfly med abdikationen; Christina försökte efter abdikationen att bli regent i Neapel och Polen. Politiken var och förblev hennes livsluft, och rollen som kunglighet var säkerligen den hon kände starkast identifikation med. Christina hävdade konsekvent sin ställning som furstlig undantagsmänniska, vilket flera gånger ledde till problem då hennes maktresurser inte motsvarade hennes självbild. Den beryktade avrättningen1657 av hennes anställde Gian Rinaldo Monaldesco – som avslöjat planerna på att vinna Neapels tron – var till exempel möjlig att försvara rent juridiskt, då hon enligt recessen hade makt att döma sina underlydande. Politiskt var det dock en katastrof, och spädde på den illasinnade och mestadels lögnaktiga propaganda som spreds om henne i Europa.

Ett ständigt problem i exilen var hennes ständiga brist på pengar. Det ojämnt levererade underhållet från Sverige ledde till slitningar med hemlandet. Upplevda och verkliga kränkningar under återbesöken i riket sårade Christinas stolthet, samtidigt som hon var beroende av att svenskarna fortsatt var villiga att utbetala det utlovade stödet. Medan hon fortfarande betraktade sig som överlägsen sina förra undersåtar var hon inte längre användbar för dem, något hon hade svårt att acceptera. Det vilar något av Shakespeares tragedi Kung Lear över hennes relation med Sverige: kungen som abdikerar till förmån för två av sina döttrar, vars lojalitet helt upphör när han inte längre har makt över dem. Konversionen gjorde att hon särskilt av prästerna betraktades med misstro. Ärkebiskop Lenaeus, som smort hennes hjässa vid kröningen, anklagade henne till och med för att vara påvens spion.

Det inflytande som hon kom att ha på den europeiska scenen kom till slut att begränsa sig till en maktposition i Rom och inom den katolska kyrkan. Försök att agera som medlare mellan Spanien och Frankrike misslyckades, liksom försöken att bli neapolitansk eller polsk härskarinna. Hon kom dock att influera ett par påveval, särskilt valet av Clemens IX 1667. Genom att sammanföra fransksinnade kardinaler med ett parti av självständighetssträvande kardinaler (Squadrone Volante) uppnådde hon med utövande av diplomatisk finess dennes upphöjelse till Petri stol. Hon förblev till sin död en spelare på den romerska politiska scenen; ett politiskt djur som Christina kunde inte under någon längre tid undertrycka sin natur.

Litteraturförteckning

Englund, Peter. Silvermasken: en kort biografi över drottning Kristina. Stockholm: Bonniers, 2006.

Lövgren, Birger. Ståndsstridens uppkomst: ett bidrag till Sveriges inre politiska historia under drottning Kristina. Uppsala: Berlings förlag, 1915.

Rodén, Marie-Louise. Drottning Christina, en biografi. Stockholm: Prisma, 2008

Scherp, Joakim. De ofrälse och makten. En institutionell studie av Riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660-1682. Stockholm, Acta Universatis Stockholmiensis, 2013