Christina och medaljkonsten

Ylva Haidenthaller

Under Christinas samtid var medaljer en mycket eftertraktad konstart. Medaljens tvåsidiga utformning lockade åskådarna då man alltid kunde förundras på nytt. Speciellt samspelet mellan porträtt, narrativ relief, ikonografisk gåta samt historisk referens överensstämde väl med Barockens tidsanda. I lärda samtal kunde man då diskutera medaljen såväl som dess innebörd och därigenom minnas den betydelsefulla händelsen som gav orsak till medaljen.

Kungligheter skänkte gärna medaljer som gåvor till eliten och främmande furstehus i anknytning med viktiga begivenheter som kröningar, segrar, resor och andra åtaganden. Medaljers material, ädelmetall, möjliggjorde dessutom att man kunde bevara stordåden för evigheten. Därtill hade deras form och storlek fördelen att mottagaren kunde ta med sig medaljen – de var ett slags portabelt monument.
Idag skulle man kunna jämföra en kunglig medalj, beroende på kontexten som den gavs ut i, med visitkort, social media eller rent av propaganda. Medaljkonsten kännetecknas av en samverkan mellan ord och bild, vilka i sin tur bär vittnen om religiösa föreställningar, moraliska värderingar, politik och konstnärliga uttrycksformer. På så vis erbjuder studiet av medaljer en insyn in denna tids rika symbolspråk och visuella retorik.

Christina hade likt andra dåtida regenter ett livligt intresse för numismatik. Hon samlade både mynt och medaljer och gav ut ett stort antal medaljer både före och efter hennes abdikation för att illustrera hennes tankar och bedrifter, en slags panegyrisk historieskrivning.
Christinas medaljer är fyndiga och förvånar. I synnerhet kombinationen av välvalda allegoriska motiv med uppfinningsrika latinska sentenser genomstrålar alla hennes medaljbeställningar. Det är sällsynt att en persons individualitet visar sig så tydligt i denna konstart. Det är troligtvis en anledning varför man redan under Christinas samtid med stort intresse debatterade hennes medaljer.

Ett talande exempel är den kanske mest kända av drottningens medaljer, en medalj som visade sig vara en stor gåta för de lärda. Medaljen gavs ut första gången år 1659 när Christina residerade i Rom. Visserligen utformande konstnären Gioacchino Francesco Travani den märkliga medaljen, men det framstår tydligt att det var Christina själv som stod för dess design, så som i många andra fall.
Medaljens åtsida visar Christina i profil bärandes en lagerkransad hjälm. Bilden flankeras av orden REGINA CHRISTINA, drottning Christina, för även om Christina lämnade den svenska tronen, så var hon likväl drottning. Frånsidan föreställer den mytiska fågeln Fenix som med utbredda vingar reser sig ur lågorna, upp emot en strålande sol. Båda allegorierna är välkända i samband med Christina. Den antikinspirerade kasken påminner om Christinas tidigare liknelser med gudinnan Minerva, och även allegorin om Christina som fågel Fenix har använts vid andra tillfällen, bland annat där Christina som en ung Fenix reser sig ur Gustav II Adolfs aska. I fallet av denna medalj tyder dock allegorin på Christinas abdikation, hon återföds i den romersk-katolska kyrkan.
Mysteriet förblir däremot kring de grekiska bokstäverna MAKEΛΩΣ ovanför fågel Fenix, och inskriften framstår sannerligen som det mest anmärkningsvärda i samband med denna medalj. På grekiska ger ordet ingen betydelse, inte heller om man skulle transkribera det till latin. Läser man däremot de grekiska bokstäverna på svenska, framstår en ordvits som säkerligen utmanade de lärda i Rom: Christina är både make-lös och makalös.

Litteraturförteckning

Bildt, Carl. Les médailles romaines de Christine de Suède. Rom: Loescher, 1908.
Haidenthaller, Ylva. ”Pallas Nordica: Drottning Christinas Minervamedaljer,” i Uppsala University Coin Cabinet Working papers 7. 2013.
Hildebrand, Bror Emil. Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer. Del 1. Stockholm 1874
Rasmusson, Nils Ludvig. ”Medaillen auf Christina”, i Queen Christina of Sweden: Documents and Studies. Analecta Reginensia I. Nationalmusei Skriftserie 12. Stockholm: P.A. Nordstedt & Söner, 1966.