Christina och konsten

Martin Olin

 

Christinas konstsamlingar, först den i Stockholm, sedan den i Rom, var stora och berömda. Märkligt nog vet vi ändå förhållandevis litet om hennes personliga engagemang i dem, eller vilka konstnärer hon uppskattade, med några viktiga undantag. Antik skulptur var den konstform som för den unga drottningen hade starkast symbolvärde. I Stockholm hann antiksamlingarna aldrig växa, men i hennes romerska palats var de ett huvudnummer. Christinas ideal inom måleriet var åren före abdikationen den italienska högrenässansen, i synnerhet Rafael. När den kejserliga målerisamlingen anlände till Stockholm fann man att den till stor del bestod av verk som 1649 bara var ungefär femtio år gamla. Rudolf II hade gynnat samtidskonstnärer, och för målningarna av de så kallade “Prag-manieristerna” hade Christina föga intresse – hon lämnade dem kvar i Sverige efter tronavsägelsen.

I Rom hade den antikvariska kulturen blomstrat under 1630- och 40-talen i de franskvänliga kretsarna kring påvefamiljen Barberini. Franska konstnärer och intellektuella gjorde avgörande erfarenheter under långa vistelser i Italien. De formade ett nätverk i rörelse mellan två poler, Paris och Rom. Under den franska Fronden (ca 1648–53) sökte sig flera till Christinas hov, och Stockholm blev under några år rörelsens tredje brännpunkt. Drottningens bild av den romerska konsten måste före abdikationen ha varit den som fransmännen målade upp för henne. Hennes Rafael-beundran var en av konsekvenserna.

I Rom satsade Christina på att bygga upp en samling av Rafaels verk. Från Stockholm hade hon medfört en serie bundna volymer med teckningar av Rafael och Michelangelo. Hon understödde och umgicks med en krets av antikvariskt intresserade lekmän, lärde och konstnärer. Till dem hörde Giovanni Pietro Bellori som från 1677 var drottningens bibliotekarie och antiquario, det vill säga intendent med särskilt ansvar för antik- och medaljsamlingarna. Av Pragrovets nästan 500 målningar hade Christina bara tagit med omkring 50 till Rom; av dem var ungefär hälften tillskrivna Tizian och Paolo Veronese. Tizian-verken har i princip alla visat sig vara kopior, men drottningens Veronese-målningar hör till konstnärens allra yppersta verk. Erotiskt färgade verk av Correggio med motiv från Jupiters kärleksliv fick (trots kritik) också en framträdande plats i palatset. Kardinal Azzolino, på vilken drottningen överlät mycket av ansvaret för konstsamlingarna, gjorde kompletterande inköp av italiensk konst på konstmarknaden.

Att den äldre, klassicerande konsten väckte Christinas entusiasm är otvetydigt. Ändå var hon under många år nära vän med den främsta representanten för den samtida barockkonsten: Giovanni Lorenzo Bernini, vars verk hon beundrade. Om det förefaller en motsägelse så är den skenbar. En polarisering mellan den barocka och den klassicerande konsten bygger på föreställningen att stilen, de formala kvaliteterna, är det avgörande. Men kategoriseringen i stilrelaterade termer har skett i vår tid – under 1600-talet uppfattades konflikten, om det nu var en sådan, med andra förtecken. Klassicism var i Christinas romerska krets mindre en fråga om ett stilideal än om ett många gånger konkret förhållande till det antika arvet i form av arkeologiska undersökningar, kopiering, dokumentation och publikationsverksamhet. Källorna till forntidens visuella kultur, som senantika manuskript, utforskades med nya frågor. Samlandet av antik – och antikiserande – konst skedde med vetenskapliga anspråk som också hade en etisk dimension. En mer fullständig bild av Christina som samlare kräver därför angreppssätt som för samman drottningens bibliofila, antikvariska, konsthistoriska och litterära intressen.

 

Litteraturförteckning

Cavalli-Björkman, Görel. “Queen Christina of Sweden and her art collection”, i Esculturas para una reina. La colección de Cristina de Suecia. Madrid: Fundación Berndt Wistedt, 2006, s. 15-38.

Steneberg, Karl Erik. Kristinatidens måleri. Malmö: Allhems förlag, 1955.

Christina, drottning av Sverige: en europeisk kulturpersonlighet. Stockholm: Nationalmusei utställningskatalog 305, 1966.

Olin, Martin. “Kristina och bildkonsten: Delitiae reginae”, i Bilder av Kristina: drottning av Sverige – drottning i Rom. Stockholm: Livrustkammaren, 2013.