Christina och genus

Karin Tegenborg Falkdalen

Man gladdes också åt barnet som Sveriges enda tillgång och hopp i detta farliga, svåra och avgörande läge. Det var, sade man, det enda band som höll samman den nuvarande unionen, och det enda hoppet om framtida lycka. Man beslöt enhälligt att utropa mig till det Du hade låtit mig födas till, drottning av Sverige och detta gjorde man utan att dröja ett ögonblick med de sedvanliga ceremonierna.

Det är Kristina själv som berättar om hur nyheten om Gustav II Adolfs död togs emot vid hovet i Stockholm i december 1632. Hon framhäver kontrasten mellan sin kraftfulle far som ”varit störst bland alla levande människor” och henne själv som liten flicka och ”svagast av alla varelser”. Hon talar om omgivningens stora sorg men också om att man trots allt såg ett hopp i Kristina. Hon var det band som förenade alla motstridiga intressen. Därför utropades hon också till drottning av Sverige.
Men hur skulle man hantera situationen med en tronarvinge som var ”omyndig och ett barn sedan en kvinnsperson” som rikskanslern Axel Oxenstierna sammanfattade situationen? Det var visserligen alltid en känslig period för kungamakten om det inte fanns någon myndig tronarvinge som direkt kunde ta vid. En period mellan två myndiga monarker öppnade för maktkamp och intriger. Detta gällde oavsett om tronarvingen var manlig eller kvinnlig. Däremot uppfattades inte en dotter ha samma auktoritet som en son. Det bottnar i uppfattningen om att det var en man som skulle härska, att monarkrollen av tradition var manlig och förknippad med manliga egenskaper. Lika etablerat var en negativ syn på kvinnan och hennes förmåga.
I Kristinas samtid debatterades också frågan om kvinnliga monarkers vara eller inte vara. Frågan hade hamnat på den politiska dagordningen då det fanns förhållandevis många kvinnor som, liksom Kristina, av dynastiska skäl inträtt som monarker och regenter runt om i Europa. Övergripande kan man säga att de argument som användes mot kvinnliga monarker framställde kvinnan och kvinnliga egenskaper som motsats till mannen och manliga egenskaper medan argument för att en kvinna styrde försökte tona ned betydelsen av att monarken var kvinna. I det följande kommer jag att ge exempel på hur man resonerade kring dessa frågor under Kristinas uppväxt och tid som regerande drottning i Sverige.

Av Gud, naturen och folket

Det var Kristinas farfarsfar, Gustav Vasa, som hade infört ärftlig tronföljd i Sverige år 1544. Syftet var att säkra makten inom Vasaätten. Tronföljden blev manlig och knöts till Vasaättens manliga medlemmar. Kronan skulle gå i arv från far till förstfödde son i rakt nedstigande led medan kvinnorna var utestängda från tronen. Men en enbart manlig tronföljd var ett ganska bräckligt system. Om manliga ättlingar saknades var maktkamp och även valrike och inbördeskrig troliga konsekvenser. Detta var även Kristinas farfar Karl IX medveten om när han år 1604 gav sina kvinnliga ättlingar arvsrätt till tronen. Det handlade i första hand om att säkra tronföljden till Karls familj och minska möjligheterna för Sigismund (och dennes ättlingar) i Polen att på nytt ta över tronen. Med kvinnlig arvsrätt fick den regerande ätten ett skyddsnät. Fanns det ingen manlig arvinge kunde en kvinnlig träda i dess ställe och därmed skulle den ärftliga monarkin upprätthållas. Men en prinsessa ärvde inte tronen på samma villkor och hennes arvsrätt omfattades av fler bestämmelser än en manlig tronföljares, bland annat måste hon vara ogift vid trontillträdet för att komma ifråga som drottning. Eftersom Kristina var det enda barnet i Gustav II Adolfs äktenskap med Maria Eleonora av Brandenburg och hon i övrigt uppfyllde de villkor som reglerade den kvinnliga arvsrätten ärvde hon kronan efter sin far.

Ett vanligt sätt att rättfärdiga en kvinnlig monark var också att koppla samman henne med vidmakthållen stabilitet, ordning och dynastisk kontinuitet. Hennes höga position knöts till hennes kungliga börd, drottningen hade ärvt sin makt för att ordningen skulle upprätthållas. Grunderna för Kristinas ställning som regerande drottning uttrycks också i detta emblem. Bilden visar också hur en späd kvist växer från en kraftig avhuggen stam. Kvisten strävar upp mot himlen och möts av en hand som håller en krona över dess spirande blad. Den kraftiga stammen verkar vara rejält rotad där den står mitt i Mora Sten där symboler för rikets fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder är placerade. Stammen var symbolen för hennes far och en legitim tronföljd. Mora Sten symboliserade att hennes arvsrätt var godkänd av rikets ständer medan Kristina själv var den kvist som Guds hand krönte. Hennes makt kom således från Gud, naturen och folket.

Sin fars dotter

Att Gustav II Adolf enbart hade en dotter hade oroat honom och han hade speciellt bett rikskanslern om att bevaka Kristinas intressen. Kungen hade också sett till att ständerna hade erkänt dotterns arvsrätt och att hon därför skulle utropas och förklaras som drottning vid faderns död. Både kungen och hans omgivning var väl medvetna om att det fanns flera manliga Vasaättlingar, både i Polen och inom riket som kunde tänkas göra sina anspråk gällande vid kungens död. Vid en av riksdagarna efter kungens död blev det också oroligt bland bondeståndet när Kristina kom på tal. Enligt ett ögonvittne reste sig en av bönderna upp och frågade vem kungens dotter var och förklarade att de vare sig kände eller hade sett henne. Riksdrotsen lät då hämta in Kristina. Samme bonde ska sedan ha tittat noga på den unga drottningen för att sedan utbrista:

Det är sanning! Se konung GUSTAFS näsa, se hans ögon, se hans panna! Hon skall vara vår drottning. Strax blev hon då med instämmanden och omröstning av alla stånden utropad till drottning och uppsatt på tronen.

Kristinas fysiska likhet med sin far fick således de till en början tvivlande bönderna att bekräfta hennes arvsrätt. Hon var också lik sin far till utseendet, det visar också flera porträtt av henne. Men Kristinas band till fadern blev också viktigt på ett symboliskt plan, vilket också framhävdes i den kungliga propagandan. Gustav II Adolf var ju förutsättningen för dotterns legitimitet och ställning som monark. Att framhålla bandet till företrädaren var visserligen inte unikt för en kvinnlig monark, både söner och döttrar var länkar i den dynastiska kedjan. Men genom att understryka likheten och släktskapen med sin far, och framställa sig som sin fars dotter kunde Kristina göra anspråk på att hon som kvinnlig tronarvinge hade ärvt de manliga dygder som behövdes för att bli en skicklig regent. Samtidigt som hon identifierade sig med sin far distanserade hon sig från sin mor som både hon och hennes omgivning ansåg uppträda typiskt kvinnligt.
Förmyndarregeringen var även noga med att uppfostra Kristina till att bli en värdig monark för det svenska riket. En god utbildning skulle uppväga farligheten att vi icke have någon mansperson, utan en kvinnsperson, som icke är habil till imperera.
Hennes far hade också bestämt att hon i allt skulle få en manlig uppfostran. Hon var tronarvingen och skulle uppfostras och utbildas till en duglig regent och eftersom rollen som monark av tradition var manlig fick Kristina samma utbildning som en prins. Drottningen motsvarade också förväntningarna. När Kristina var 13 år gammal noterade Axel Oxenstierna till exempel nöjt att hon lät ”se specimina över sitt kön och ålder”. Det yttrade sig också i att Kristina inte uppträdde som en kvinna utan hade ett gott förstånd:

Det vet Gud, hur kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd[…)

När man läser kommentarerna om Kristinas framsteg framträder ett mönster. Det bästa beröm man kunde ge var att hon var både bättre än sitt kön och sin ålder. Rapporterna om Kristinas utveckling har det gemensamt att man närmast var mån om att skilja på Kristina som kvinna och hennes roll som regerande drottning. Det handlade med andra ord om att ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kan ändra könet”, som rådet konstaterade.
Men låt oss gå tillbaka till Gustav II Adolfs befallning angående Kristinas uppfostran. Enligt kungen var det ändå två kvinnliga dygder som skulle präntas in i den unga drottningen; ärbarhet och blygsamhet. Detta fick hon också beröm för under sin uppväxt ”Hennes Majestät håller sig modest och som en kvinnsperson”. Men i rollen som god och ärbar kvinna ingick även den som hustru, vilken även Kristina förväntades träda in i. Det var hennes plikt såväl som kvinna som monark. Det var ju därför hon fått arvsrätt till tronen en gång i tiden ”då successio kan intet ske utan giftermål”.

Krona och spira på köpet?

Det var också frågan om Kristinas giftermål som orsakat mest huvudbry genom åren. Hon hade varit föremål för giftermålsförhandlingar redan som liten. Det var också många som hade en åsikt om vem Kristina borde gifta sig med och intresset både inom riket och vid utländska hov var stort. Givetvis diskuterades även för- och nackdelarna med en manlig tronföljares giftermål eftersom alla kungliga äktenskap innehöll politiska överväganden. Men problemet ansågs större då en kvinnlig arvinge skulle giftas bort. Det har att göra med den förhärskande uppfattningen om att hustrun skulle lyda under sin man och det trots att hon som i Kristinas fall var monark. Det innebar i praktiken att Kristinas man antogs få en starkare ställning än vad en kungs hustru skulle få i samma situation. Här hittar vi också en viktig anledning till arvföreningens krav på att en prinsessa för att komma ifråga som regerande drottning måste vara ogift vid trontillträdet. Råd och ständer ville helt enkelt ha möjlighet att påverka vem drottningen skulle gifta sig med. Det var inte heller lätt i andra länder att gifta bort en kvinnlig monark:

[…]så är att konsiderera detta giftermålet intet vara privat, utan emellan en suverän Drottning, vilket icke lätteligen annorstädes sker. Går det väl, är fäderneslandets bästa, går det illa, då vill ingen hava skulden.

För skulle Kristinas man verkligen nöja sig med att låta hustrun regera eller skulle han försöka blanda sig i regeringsärendena? Och hur skulle drottningen agera, kunde hon verkligen göra skillnad på rollen som hustru och den som monark? Kristina hade själv skjutit frågan om sitt giftermål framför sig men i samband med riksdagen 1647 var hon tvungen att ta itu med frågan. Det var i huvudsak tre frågor som utskottet skulle diskutera, den första handlade om Kristinas äktenskap var till godo för riket eller inte, den andra om vilken ställning hennes man skulle få och den tredje om vem som drottningen i så fall borde gifta sig med. Svaren på den första och tredje frågan var ganska givna på förhand. Den andra var mer komplicerad, om Kristina gifte sig med en utländsk furste fanns risken att Sverige skulle inordnas under utländskt välde och kunna dras in i krig. Om hon gifte sig med en undersåte var risken stor att avundsjuka skulle uppstå bland andra som kände sig förbigångna. Dessutom skulle det kunna urholka hennes kungliga auktoritet. Farhågorna ligger i sin tur nära föreställningen om att det är kvinnan som följer mannens stånd, och att det inte är kvinnan som för familjen vidare utan gifter in sig i mannens familj. Ledamöterna kom därför fram till att kungamakten skulle vara en och odelbar. Därför försökte man lösa frågan genom att skilja på Kristinas roll som monark från den som hustru. Som monark Kristina vara överordnad sin man men som hustru skulle hon vara underordnad maken:
Sedan eljest är en man sin hustrus huvud, men här är Kunglig Majestät på ämbetes vägnar huvud.
Men Kristina lät sig inte övertygas om att rollen som hustru gick att förena med den som monark trots att frågan om hennes giftermål togs upp flera gånger de kommande åren. Drottningen menade att hennes ställning som monark gjorde det omöjligt för henne att gifta sig:
Hennes Majestät talade sedan och äntligen om sitt giftermål, som kunde man väl försäkra sig, att Hennes Majestäts ögon och näsa sitta allt för högt till att giva sig under mans våld i den stat Hennes Majestät nu står och är uti.
Kristina valde således bort äktenskapet och anledningen till det har diskuterats flitigt inom forskningen. Istället löste hon frågan genom att hon vid den oroliga kröningsriksdagen år 1650 lyckades få sin kusin Karl Gustav erkänd som arvfurste. Som monark hade Kristina säkrat arvriket. Som ogift kvinna bröt hon däremot mot normen om att en ärbar kvinna skulle vara gift, det var således tacksamt att anklaga henne för okyskhet. Sedan Kristina avsagt sig den svenska tronen, konverterat och bosatt sig i Rom spreds smädeskrifter med sexuella förtecken om drottningen, ett öde hon delade med andra drottningar som förblev ogifta eller på andra sätt bröt mot normen för hur en kvinna förväntades uppträda.

Avslutning

Vi kan således se hur man i Kristinas omgivning försökte lösa situationen med en regerande drottning genom att närmast skilja på hennes roll som monark och kvinna. Kristina beskrivs som sin fars dotter, hon får beröm för att hon är bättre än kvinnor i allmänhet, och man försökte – åtminstone i teorin- att skilja på hennes roll som hustru från den som monark. Hennes ställning som regerande drottning knöts till hennes kungliga börd, hon hade ärvt sin makt för att ordningen och den dynastiska kontinuiteten skulle vidmakthållas. Det gav Kristina som regerande drottning samtidigt en unik ställning gentemot kvinnor i allmänhet.
Men vad ansåg då Kristina själv om kvinnliga monarker och deras förmåga att regera?
Hon har gjort flera uttalanden där hon uttrycker sin skepsis mot kvinnliga regenter och deras förmåga att regera. Hon talar bland annat om att hon själv för rikets bästa skulle ha uteslutit sina döttrar ur tronföljden. Hon menar också att typiskt kvinnliga egenskaper var motsatsen till de som krävdes för att regera. Hennes eget exempel gick det heller inte att dra några slutsatser från då hon uppfostrats till detta ämbete:
Det är nästan omöjligt för en kvinna att på ett värdigt sätt klara av plikterna på tronen, oavsett om hon regerar i eget namn eller för en omyndig arvinge. Kvinnors okunnighet och deras själsliga, kroppsliga och andliga svaghet gör dem olämpliga att sitta på tronen. Alla kvinnor jag har sett regera eller låtsas regera, i böckerna eller i verkligheten, har framstått som löjliga på ett eller annat sätt. Jag betraktar inte mig själv som något undantag, utan är beredd att i fortsättningen redogöra för mina brister om jag har några. Hur som helst kan man inte räkna med att kvinnor skalla klara av dessa plikter på hedersamts sätt, även om det någon gång har funnits sådana som gjort det. Dessa exempel är så sällsynta att de inte bör leda till några gynnsamma slutsatser om kvinnor, och minst av allt om mig, eftersom jag avsiktligt uppfostrades i detta syfte ända från vaggan.
Hur kan då Kristina som kvinnlig monark vara så negativt inställd till regerande drottningar? Det finns givetvis flera förklaringar, men en av dem kan troligen sökas i en kombination av hennes uppfostran och uppväxt. Hennes olika uttalanden innehåller dock flera motsägelser och är svåra att hitta en röd tråd i. Man kanske kan se det som att det motsägelsefulla i att vara kvinna och monark förenas i Kristina och i diskussionerna om hur man bäst fick en regerande drottning att passa in i rollen som monark, en roll som av tradition var manlig.

Litteraturförteckning

Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling (AOSB): Utgifna af kongl.vitterhets-historie och antiqvitets-akademien (Stockholm, 1888-1977), vol. I:IX.
Kristina, Brev och skrifter: I urval och under redaktion av Marie Louise Renata Rodén; i översättning av Cecilia Huldt och Viveca Melander samt med inledning av Peter Englund (Stockholm, 2006).
Haettner Aurelius, Eva, Inför lagen: Kvinnliga svenska självbiografier från Agneta Horn till Fredrika Bremer (Lund, 1996).
Haettner Aurelius, Eva, ”Hur smädar man en mäktig kvinna?: Smädeskriften och drottning Kristina”, i Italienska förbindelser, red. Birthe Sjöberg, m. fl. Absalon Skrifter utgivna vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund (Lund, 1997).
Tegenborg Falkdalen, Karin, Kungen är en kvinna: Retorik och praktik kring kvinnliga monarker under tidigmodern tid (Umeå, 2003).
Åslund, Leif, Att fostra en kung: Om drottning Kristinas utbildning (Stockholm, 2005).

Denna artikel publicerades ursprungligen i den publikation som åtföljde utställningen ”Bilder av Kristina” (Stockholm: Livrustkammaren, 2013). Texten återges här med vänligt tillstånd av författaren och Livrustkammaren.