Biografi
Otaliga försök har gjorts att teckna Christinas liv och leverne – även av henne själv. På den här sidan vill vi samla flera olika röster som alla ger sin bild av Christina, hellre än att presentera en definitiv biografi.
Efter en inledande text skriven av Rossana Maria Caira finner ni exempel på några “porträtt” som bland annat samtida till Christina författade och som ger uttryck för de många olika vis på vilka Christina har uppfattats och beskrivits.
Den som vill läsa längre biografier i bokform finner en lista här.
En tidslinje med viktiga datum i Christinas liv finner man här.
Extrovert, originell och modern: jämfört med sina samtida blev drottning Christina en kulturikon under 1600-talet. Christinas okonventionella och intelligenta karaktär kom till sin rätt i en kulturell bildning som liknade den hos andra samtida europeiska monarker. Regeringstiden i Sverige förberedde henne för den universella kulturella öppenhet som hon visade prov på under tiden i Rom. Den akademi, Accademia Reale, Christina stiftade i Rom var ett uttryck för de samtida intellektuellas kulturprojekt och kom att bli en mötespunkt för olika lärda yttringar, som senare kom att känneteckna den berömda Accademia dell’Arcadia. Christina visade redan från början av sitt regeringstid ett starkt intresse för den antika världen, för arkeologin och den italienska konsten. Hennes anslutande till den italienska renässansens kulturmodell vittnar om vilket genomslag denna hade i dåtidens Europa, om än i skiftande grader och former i olika länder. Hovet uppvisade vid den tiden – efter den modell som Baldassare Castiglione fastställt i sin Il Cortegiano (Boken om hovmannen) – kulturella erfarenheter av olika slag, där filosofi utvecklades jämsides med litteratur och teater. Det sistnämnda, teatern, använde monarkerna för sin extravaganta “self-fashioning”. Christina var högst aktiv som teatermecenat.
Under Christinas regeringstid nådde den kulturella förfiningen vid hovet i Stockholm en nivå som närmade sig de andra europeiska hoven. Hovlivets excellens stod att finna i Paris och Wien, de två huvudstäder som mer än andra spred den italienska renässanskulturen. Från Wien kom exempelvis till Stockholm de praktfulla teaterlibretton som illustrerade Habsburgarnas teaterverksamhet. Christina antog den italienska renässanskulturen som modell, med inslag av 1600-talets nyheter och lät sig, samtidigt och av olika skäl, influeras av den franska kulturen. René Descartes korta vistelse i Stockholm var inte marginell och filosofens val hade särskilda kulturella skäl. Som bekant skulle den franska kulturen ha en framträdande roll ända fram till Gustav III, under vars tid och även på grund av Christinas inflytande, en större öppning gentemot den italienska kulturen ägde rum.
I detta sammanhang bör man också nämna Christinas förhållande till påvefamiljen Barberini. Barberini var samtidens mest lysande kulturmecenater, främjare av en högklassig teateraktivitet som de exporterade till Versailles, också tack vara kardinal Mazarin, tidigare medlem i deras familia (hovstat) och, sedermera, fransk premiärminister. På så vis introducerade Mazarin i Frankrike ett flertal intellektuella som tidigare varit aktiva vid Barberinis påvliga hov.
Om Christinas lärdom är resultatet av de kulturella erfarenheter som kännetecknade hovmiljöerna vid tiden, utvecklade sig hennes passion för den figurativa konsten under åren i Rom. Här fann Christina i Gian Lorenzo Bernini en konstnärlig referenspunkt och i kardinal Azzolino en värdefull rådgivare. Resultatet av dessa möten var upprättandet av en betydande konstsamling som också innefattade den konst som kommit med drottningen från Stockholm.
Christinas personlighet har slutligen belysts bättre under de senaste decennierna tack vare den forskning, som hjälpt att fastställa med större klarhet hennes intellektuella aktivitet, som inte var underordnat hennes politiska insatser. Vid sidan av hennes okonventionella karaktär, måste hennes omfattande meriter som kulturmecenat rättmätigt framhållas.
Författare: Rossana Maria Caira
Översättning: Stefano Fogelberg Rota
Den franske diplomaten Pierre Hector Chanuts (1601-1662) beskrivning av Christina år 1648, i översättning och urval av Curt Weibull.
Jag lämnar åt målarna att återge den nu tjugoettåriga drottningens utseende. De har lyckats tämligen bra därmed, särskilt i ett stort porträtt, som drottningen kommer att i vår sända till Frankrike som present till änkedrottningen. Ni kommer att i denna målning se något, Monseigneur, som jag känner mindre än någon annan. Jag har aldrig tagit mig friheten att i lugn och ro betrakta denna furstinnas vackra utseende. Vad jag kan säga därom efter andras omdömen är att i vanliga fall de, som ser henne för första gången, till en början inte finner så mycket lysande och framstående som de senare upptäcker. Ett målat porträtt räcker sannerligen inte till för att återge hennes utseende. Detta skiftar så plötsligt efter hennes sinnesstämning, att hon ofta från det ena ögonblicket till det andra inte kan kännas igen. Det vanligaste är, att hon visar sig mycket vänlig och något tankfull. Lätt nog kommer en förändring. Det sker när intrycken skiftar och väcker andra tankar, men under alla dessa förändringar bevarar Christina alltid något ljust och behagligt. Likvisst kan hennes utseende, när hon ogillar något i ovanligt hög grad, få något upprört och utan att förfulas inge dem, som ser henne, en viss rädsla. Hennes röst är vanligen mycket mild, så att man lätt hör, att det är en flicka som talar, fast hennes ord, vilket språk hon än talar, har en extraordinär bestämdhet. Men det händer någon gång, att hon förändrar tonen i rösten. Det sker utan affektion och uppenbar orsak. Ofta blir tonen mera robust och stark än en flickas, men återgår så småningom till det vanliga. Hon är något under medellängd. Man skulle inte lägga märke till det, om hon velat begagna skodon, som damer vanligen har. Men både hemma, på landet, till häst och till fots har hon för att känna sig fri och ledig skor med enkla sulor av svart marokäng. De är alldeles lika dem som män har.
Hon är djupt religiös och en hängiven, rättrogen kristen. Hon gillar aldrig, att man i vetenskapliga samtal överger läran om nåden för att filosofera som under antiken. Det som inte stämmer överens med evangeliet är för henne drömmerier. Utan hätskhet diskuterar hon de frågor, som skiljer de evangeliska och reformerta från oss katoliker. Det förefaller dock, som om hon mindre brytt sig om att ta reda på dessa svårigheter än på dem, som vanligen vållas av filosoferna, hedningarna och judarna. Hennes klara och bindande resonemang i religiösa frågor visar, att hon lagt sig vinn om att lära känna dessa och skaffa sig en fast grund för sitt återstående liv. Den rättrådighet, med vilken Christina behandlar alla religiösa frågor gör troligt, att hon, om hon lär känna vår lära i sin renhet, lätt nog ska inse, att sanningen är på vår sida i våra kontroverser med lutheranerna. När hon förebrår mig för de villfarelser, som protestanterna tillvitar oss katoliker, blir hon ibland förvånad, då jag är ense med henne i att fördöma dem. Dessa villfarelser är nämligen i verkligheten inte våra. Kalvinisterna kan hon inte fördra. Orsaken är predestinationsläran. Hon har ofta sagt dem i min närvaro, att de evangeliska i grund och botten är mindre avlägsna från katolikerna än de reformerta. Hennes gudsfruktan visar sig mera än i något annat i den förtröstan hon har på Guds beskydd. För övrigt bryr hon sig föga om att demonstrera en ceremoniös och tillgjord fromhet.
Näst efter gudsfruktan är det ingenting som upptar Christinas tankar så som en otrolig kärlek till “une haute vertu.” I den finner hon sin glädje och sitt nöje och lever i tankarna på hur hon ska uppnå den. Men jag tror inte, att hon härifrån helt skiljer sin ärelystnad. Så vitt jag för närvarande kan bedöma, åtrår hon “la vertu” och den ära, som åtföljer den. Det är, Monseigneur, något sällsamt att stundom höra henne tala med en stoikers hänförelse om “l’éminence de la vertu” som är vårt högsta goda i detta liv. Hon talar med underbar kraft i detta ämne. När hon talar med dem, som är hennes förtrogna, och kommer in på frågan om det verkliga värde, som världsliga ting har, är det ett enastående nöje att se henne lägga sin krona för sina fötter och försäkra, att “la vertu” är det enda sant goda, som alla människor utan hänsyn till sin ställning i livet bör eftersträva. Men förvisso: länge glömmer hon inte att hon är drottning [här har Christina i sitt eget exemplar av Chanuts tryckta text skrivit sin berömda randanteckning: “hon glömmer det aldrig”]. Snart non återtar hon kronan. Hon känner dess ansvar och anser att den främsta uppgiften för att nå “la vertu” är att väl fullgöra sina uppgifter. Hon har också stora, naturliga företräden att värdigt lyckas därmed: en underbar lätthet att fatta och penetrera ärenden och ett så gott minne att hon stundom missbrukar det.
Jag kan, Monseigneur, verkligen inte gilla, om det nu är tillåtet för mig att säga så, att denna furstinna, som talar utmärkt latin, franska, flamländska, tyska och svenska, belastar sig även med grekiska. Hon gör stora framsteg och betraktar detta svåra studium som en rekreation. Enligt min mening vore det tillräckligt, att hon på lediga stunder lät lärda personer samtala med sig om det vetenskapligt mest intressanta. I sin vetgirighet kunde hon så informera sig om allt. Men då jag fördristat mig att säga henne något härom, har hon svarat, att för henne är det en förströelse på lediga stunder att lära sig detta språk, liksom att lära sig spela schack och att detta inte stör hennes allvarligare läsning. Med detta senare menar hon bland annat Tacitus historia. Det går inte en dag utan att hon läser några sidor däri. Hon är mycket förtrogen med denne författare, som ger även de mest lärda män något att tänka på. Jag skulle knappast trott, vad andra berättat mig härom eller på grund av några fraser, som hon vid något tillfälle råkat citera. Men under hennes senaste resa till Uppsala tröttnade hon på att under färden sitta och läsa i sin kaross. Hon bad mig komma in och lät mig på måfå slå upp i Tacitus. Jag satte henne på prov i det att jag stannade tveksam om betydelsen av några svåra passager, men ingenting hejdade henne och jag fick beundran för att hon på franska, som för henne är ett främmande språk, kunde översätta och tolka denne författares djupsinniga tankar. Detta, Monseigneur, förvånade mig desto mera, som jag sällan hört henne tala om denne historieskrivare. Jag erfor vid detta och några andra liknande tillfällen, att hon låtsar eller åtminstone underlåter att visa sig ha läst eller veta ett och annat. När lärda män i hennes närvaro avhandlar någon fråga, om vilken det finns olika meningar, något som är ett nöje för henne, hör hon mycket uppmärksamt på och säger inte sin mening förrän sist och i få ord, men så kloka, att det kan anses vara avgörande ord. Detta därför att hon upplyst och utan förhastande penetrerar ett ämne. Hon iakttar i allo at inte i brådrasket ta ståndpunkt.
Denna återhållsamhet att ta ståndpunkt framträder mera i politiska ärenden än i vetenskapliga samtal. Sällan kan man upptäcka, åt vilket håll hon lutar. Hon behåller troget för sig själv sina hemligheter och hennes uppfattning bestämmes inte av de första yttrandena. Följden blir, att de som kommer till henne med någon berättelse eller något förslag, som de har förkärlek för, och inte får ett så snabbt bifall, som de önskar, strax menar, att denna furstinna är misstrogen och svår att övertyga. Sanningen att säga lutar hon något åt misstänksamhet. Hon förefaller stundom ta väl god tid på sig att söka försäkra sig om vad som är sant och tror alltför lätt ont om andra. Denna återhållsamhet att säga vad hon vill tro och besluta hindrar inte en skälig snabbhet i expeditionen av allmänna ärenden. Hon delger intet härom till dem, som tillhör hennes hov och helt lyder under hennes absoluta auktoritet. Men beträffande riksstyrelsen överlägger hon därom i riksrådet. Det är otroligt i hur hög grad hon har ökat sin makt i riksrådet. Till sin egenskap av drottning har hon lagt sitt behagliga väsen, sin förmåga att övertala, sitt förtroende och sin välvillighet. När riksråden själva är utanför rådskammaren, förefaller de förvånade över den makt denna unga furstinna har över dem, när de är samlade i rådskammaren. Jag har hört några av dem tillskriva hennes egenskap av ung kvinna denna extraordinära undergivenhet. De inbillar sig, att det är en naturlig hemlig böjelse till eftergivenhet för detta kön, som kommer dem att omärkligt rätta sig efter henne. Men det är troligt, att denna stora auktoritet kommer av de goda egenskaper, som man finner hos henne. En ung kung “avec les memes vertus” skulle kanske varit lika enväldig i riksrådet; men det hade varit mindre sällsamt än att se en ung flicka skickligt behärska gamla och kloka riksråd.
Det är inte märkvärdigt, att Christina i riksrådet visar manlig klokhet, ty till och med i uppträdande och handlingskraft, som i högre grad än intellektuell begåvning tycks skilja könen, har naturen inte vägrat henne någon av de egenskaper, som en ung man skulle skryta med. Hon är outtröttlig och kan en jaktdag sitta till häst ända till tio timmar. Varken köld eller sol besvärar henne. Hennes matordning är enkel och utan förfining. Ingen vid hennes hov har något av hennes skicklighet att med en enda kula skjuta en springande hare. Jag bävar ännu, när jag tänker på en dag på Uppsalaslätten. Drottningen hade suttit upp på en italiensk häst, som var vit som snö. Kardinal Mazarin hade skänkt henne den och hon tyckte ofantligt mycket om den och den syntes känna sin härskarinna. Hon lät oss ta fyra av de snabbaste hästarna i sitt stall och vi ställde sedan upp i bredd med henne för en kapplöpning på femhundra steg. Hon kom först i mål. Hon vet att avvinna en häst allt vad den kan. Det sker utan affektion och på ett sätt som tydligt visar, att hon rakt inte vill vinna någon ära därav.
Desa landtliga övningar, de allmänna ärendna och hennes speciella studier drar en skiljegräns mellan Christinas och andras kvinnors konversation. Detta i den grad, att hon ganska sällan talar med dem och vanligen lämnar dem efter de första artighetsbetygelserna för att gå och föra allvarliga samtal med männen. De män, av vilkas konversation hon hoppas kunna dra någon nytta, bemöter hon med välvillig artighet, men med andra avbryter hon vanligen konversationen, när det inte finns något att få veta. Hon inlåter sig inte i diskussion med dem längre än nödvändigt. Sålunda samtalar hon mycket litet med dem, som tillhör hennes personal, men de upphör inte att hålla av henne, då hon alltid behandlar dem med mildhet. För övrigt är hon en god härskarinna för dem. Hon är givmild, till och med utöver rikets tillgångar; hon är full av barmhärtighet och medlidande vid andras olyckor. Det händer ibland, att hon på lediga stunder skämtar med deras fel och brister och de, som förstår svenska, säger alla, utom personalen själv, att de inte kan höra något roligare. Någon gång råkar hon skratta åt personers fel och brister, och fastän det sker godmodigt och fastän man tydligt märker, att det sker utan ovilja och aversion mot dem, skulle det kanske vara bättre, om hon avhöll sig därifrån. När de får veta det, stannar åtminstone en farhåga för att vara föraktad hos dem, som hon gjort narr av. Men detta händer endast sällan. De allmänna ärendena och hennes studier lämnar liksom ingen fritid åt denna furstinna. Hon är snål om denna, fastän hon sover bort mycket lite av den. Hon sover vanligen endast fem timmar. Det är inte tillräckligt för att bli utvilad. Hon är därför tvungen att särskilt under sommaren sova en timme efter middagen. Den tid, som hon använder för att klä sig, räknar hon inte med i sitt dagsprogram. På en kvarts timme är hon klädd och utom vid stora högtidliga tillfällen är en enda kam och en bandstump allt vad hon har i håret. Detta ovårdade hår passar efter vad man säger mycket bra till hennes utseende. Hon tar så litet vård om det, att man varken vid middagssol, vid blåst eller vid regn, varken i staden eller på landet någonsin ser henne med en huvudbonad eller ansiktsmask. Till häst har hon som skydd mot vinden endast en hatt med plymer och då hon bär en ungersk läderjacka med en liten krage, liksom män, skulle en främling, som oförmodat tillstötte mitt under en jakt, kunna fråga: var är drottningen? Detta förakt för sin personliga omvårdnad är något överdrivet. Det går stundom ända till att hon försummar sin egen hälsa. Den skulle kunna bli lidande härpå, om hon inte varit så stark och spänstig.
Ingenting är dock av ringaste betydelse i jämförelse med den glödande och beständiga kärlek, som Christina har för “l’honneur et la vertu.” Alla hennes tankar kretsar härom.
Ur Weibull, Curt. Drottning Christina och Sverige 1646-1651: En fransk diplomat berättar. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag, 1970.